matsfrisk

För ca en vecka sedan när jag var på väg till Heliga Trefaldighets Kyrka i Järfälla såg jag att Järfälla kommun öppnat en "kundtjänst" för kommunens invånare  i kommunhuset bottenvåning. Vid första anblicken kanske det inte verkar så konstigt. Alla seriösa företag idag har kundtjänst för sina kunder, oftast via telefon eller internet. Men det är just det där med att vara kund hos en kommun som får mig att tänka efter. En kommun består ju av sina medborgare som betalar kommunalskatt för att upprätta gemensam samhällsservice för alla. Alltså är det vi tillsammans som är kommunen. Hur kan kommunen ha en kundtjänst när den inte har kunder? Eller kan vi vara kunder åt oss själva? När blev vi så att säga "aktieägare" i vår egen kommun? Begreppsförvirringen är total och marknadstänkandet vinner mark i en accelererande hastighet. Marknadens terminologi invaderar vårt land, vårt språk och våra hjärnor.

 

En dag när jag lagade mat i köket och lyssnade med ett halvt öra på P4 Stockholm  kom ytterligare ett absurt exempel på hur marknadstänkandet smyger sig in överallt.

Temat för reportaget var att vägglössen kommit tillbaka stort och att det blivit ett samhällsproblem igen. I studion satt en man som blev presenterad som "vägglössexpert"! Undrar om han även har den titeln i telefonkatalogen? Han pratade om hur svårt det kan vara att bli av med vägglöss eftersom -"vägglössen har en så bra marknadsidé"!!! Jag studsade till över ordvalet. När började vägglössen ingå i den globala marknadsekonomin? Jag är ju inte dummare än att jag fattar vad det är han vill säga men att just använda ordet "marknadsidé" säger en hel del om hur den ekonomiska marknadsretoriken trängt in i vår kultur. Vi är inte längre människor i första hand utan vi är kunder. Detta var dagens gnäll från språkpolisen.

En människa kan gå igenom mycket och ändå komma ut levande på andra sidan. Jag är ett levande exempel på äktheten i denna tes. Den resa som jag påbörjade 2006-07 börjar äntligen närma sig sitt slut. Ett oändligt lidande och kränkning från vård, polis och samhälle börjar närma sig sitt slut.
Dom personliga förlusterna för mig personligen är dock oöverskådliga.
Kränkningarna är ofattbara.
Kvar är smärtan och ensamheten.
Att två av mina barn har vänt mig ryggen känns så oerhört tungt.
En människa är jag, med alla fel och brister, all kärlek och tillgångar.
Men jag döms utifrån mina brister, inte mina tillgångar.
Jag är dömd tills motsatsen är bevisad.
Det är det nya Sverige.
John Lennon sjunger ut vad jag känner just nu.

http://www.youtube.com/watch?v=imGPipp2wOs