matsfrisk

Sedan jag för några veckor sedan såg programmet Konstkuppen på SVT med Marianne Lindberg de Geer har ett minne från min uppväxt intensivt pockat på min uppmärksamhet.
Mariannes pappa tog nämligen sitt liv genom att skjuta sig.
Självmord är ju som dom flesta vet extremt svårt att tala om och i programmet framkom dom svårigheterna med smärtsam tydlighet.
Svår skam drabbar ofta dom anhöriga och i Mariannes fall slutade det med att familjen bröt upp och flyttade från Köping.
Det blev ännu en påspädning av traumat av pappans död.
Hela tillvaron slogs i spillror.
Programmet fick mig att tänka på en egendomlig historia ur mitt egna förflutna.
En historia som inte ville släppa sitt greppet.
Den krävde sin plats på något egendomligt sätt.
En historia jag nu ska kunna återge så gott jag kan.
Händelsen inträffade nämligen för över 40 år sedan och då var jag en liten pojke på 10 år.
Jag lovar att göra mitt absolut bästa.
Den här historien kräver att berättas.

Jag är uppväxt i ett litet brukssamhälle i Hälsingland, Iggesund.
Tiden var 60-70 talet.
En helt annan tid än den vi lever i nu.
TV:n hade en svart vit kanal och man sjöng fortfarande psalmer i skolan.

Den här historien handlar om min farfars tvillingbror, Axel.
Axel Och Viktor var enäggstvillingar och lika som bär även högt upp i åldern.
När jag föddes 1961 var dom redan gubbar eftersom dom var födda i ett annat århundrade.
Farfar och hans bror var nämligen födda 1895!
Dom hade hunnit bli 66 år gamla när jag såg dagens ljus.
Både farfar Viktor och Axel hade arbetat hårt hela sina liv.
Dom var riktiga grovarbetare och symboliserar för mig dom män (det var männen som arbetade på den tiden) som byggde Sveriges välstånd.
Min farfar var medlem i Socialdemokraterna och var med att bygga både Folkets hus och Konsumbutiken i Iggesund.
Dom byggde det folkhem som våra styrande politiker nu vill bryta sönder och sälja ut till kapitalet.
Det är en helt annan historia som jag får återkomma till vid ett annat tillfälle.
Den här är historien om Axel och hans död och om svårigheten att prata om något svårt.
Jag har inte så många minnen av Axel.
Ett minne är att jag sitter i en båt tillsammans med farfar och Axel på Vintergatsfjärden.
Samma ställe, vid samma stenar där dom alltid satt.
Pappa är också med.
För att maximera fiskelyckan hade båda 5-6 spön ute samtidigt vilka dom med fantastisk koordination och teknik vittjade och agnade utan att trassla samman fiskrevarna.
Det var ett fantastiskt skådespel att se för en liten kille.
Dom hade någon sorts syskonkamp om vem som fick mest fisk.
Allt fiskande skedde under absolut tystnad för att inte skrämma bort fisken.
Dom var då över 70 år men höll fortfarande på att tävla med varandra som barn.
Jag ler en smula åt det minnet.

Året 1972 dog Axel i vad man sa var en olycka.
Dödsåret känner jag till eftersom jag letade upp hans gravsten för några år sedan på kyrkogården i Iggesund.
Axel hade befunnit sig på banvallen i centrala Iggesund då han blev träffad och dödad av ett passerande tåg.
Jag minns inte vem som berättade det för mig, antagligen mamma eller pappa eller någon av mina släktingar.
Det jag däremot tydligt minns var att det fastslogs ögonblickligen att Axel hade dödats av tåget i en olycka.
Jag hade vid den tiden inte ens kunskap om att människor faktiskt kunde må så dåligt så att man kunde ta sitt eget liv.
Jag tror att jag knappt reflekterat över att man kunde dö överhuvudtaget.
Jag levde i en oskuldsfull värld där det mest hotfulla var Bröderna Cartright på TV.
Man kan lugnt säga att jag fick ett bryskt uppvaknande ur min trygga värld.
Jag var kan man säga i chocktillstånd.
Idag hade jag kanske fått diagnosen PTSD.
Jag kunde helt enkelt inte förstå hur man kan bli dödad av ett tåg.
Varför var han på spåret?
Jag som var 10 år visste ju att det var farligt.
Varför visste inte Axel om det?
Han borde ju veta det eftersom han var vuxen?
I mitt inre spelades mina egna bilder upp av Axels död, gång på gång vevades dom, i olika vinklar och på olika avstånd.
Jag levde mig in i hur det kändes att dö under ett framrusande tåg.
Bilder i tidningar och på TV nyheterna fick helt plötsligt helt andra och mer djupgående innebörder än vad dom haft innan Axels tragiska död.
Som barn accepterade jag förståss förklaringen att Axel råkat ut för en olycka fast jag inte kunde förstå varför han gick där man inte fick gå.
Som barn har man inget annat val än att lita på dom vuxna.
Man sa att han hade genat över spåret och helt enkelt inte observerat tåget.
Men minnena levde kvar och jag hade ingen att tala med.
Locket var på.
Som det känsliga barn jag var förstod jag instinktivt att det var tabu att tala om Axel och i synnerhet om hans våldsamma död.

När jag som vuxen sitter och tittar på programmet i TV så hör jag en tvivlande röst i mitt inre.
Tvivel om att kanske inte Axels död var någon olyckshändelse.
Axel pockar på uppmärksamhet i mitt minne.
Rösten är först svag och knappt förnimbar, men tydlig och envis.
Jag försöker slå ifrån mig tankarna men dom vill inte släppa taget.
Jag inser då att Axel inte befann sig på banvallen den där ödesdigra dagen av en slump.
Insikten slår ner i mig som ett spjut i bröstet.

Axel tog sitt eget liv.

Skammen som gjorde att locket las på har plågat mitt minne ända sedan 1972 då jag var en oskuldsfull skolpojke på ca 10 år.
Än idag ryser jag när jag står på en perrong och ser tåget köra in på stationen.
Varje gång tänker jag på Axel.
Jag önskar att någon vuxen hade pratat med mig om händelsen när den inträffade men tystnaden var total.
Min rädsla att hamna under ett tåg är mitt arv jag fick efter Axel.
Orsakat av vuxnas rädsla att tala om svåra saker.

Detta var historien om min farfars bror Axel och hans död och dom konsekvenser ett självmord får för ett barn

Tack Axel för att jag i.a.f har minnet av fisketuren att luta mig mot när ångesttågen rusar fram för mitt inre.