matsfrisk

Idag tänkte jag börja blogga om mitt liv. Kanske det kommer en del synpunkter på politik, musik, konst och teater etc vad det  lider. Det var i varje fall mina stora intressen en gång för ganska längesen!

Här är min historia!

Jag är en 49 årig man som i nuläget varit långtidsjsukskriven  i snart 1 1/2 år.

Jag har arbetat som frilansmusiker sedan 1990, dock i mindre skala f r o m 2007 pga depression.

Mina besvär började när min mamma sakta tynade bort i en obotlig sjukdom under flera år under 2000 talet tills hon avled i januari 2008.

Mammas sjukdom och död samt en relation med en kvinna som aldrig tog fart gjorde att jag sakta men obevekligt gled in i en djup depression.

Just när min depression slog ut i full blom blev jag lämnad av min kvinna.

Jag tappade fotfästet totalt.

Min arbetsförmåga som musiker försvann helt och jag tappade helt lusten att spela.

När det var som värst kunde jag inte ens höra musik på radion!

Jag kunde inte arbeta som musiker längre.

Efter mammas död bestämde jag mig för att ta busskort och börja köra extra åt Stockholms Lokaltrafik.

När sedan den ekonomiska krisen slog till över hela världen så var jag glad att jag hade ett arbete att gå till, även om jag inte trivdes så väldigt bra så var det en stadig inkomst och jag fick för det mesta köra så mycket jag ville, vilket jag också gjorde.

Eftersom jag jobbade på timmar så fick jag ofta köra dom mest oattraktiva passen på kvällar och nätter och ofta helger, något jag gillade av tre stora anledningar.

Det var betydligt färre passagerare på kvällar, nätter och helger, samt trafiken var nästan obefintlig.

Lönen var dessutom bättre om man arbetade obekväm arbetstid.

Nackdelen med dom obekväma passen var dock att man råkade ut för drogade och fulla passagerare och inte så sällan stökiga ungdomsgäng.

Dålig support och stöd ifrån arbetsgivaren Busslink gjorde otryggheten ännu värre.

Under min tid som anställd på Busslink råkade jag ut för ett otal hot och trakasserier

som hot från ungdomsgäng i Tensta (slutade med att polisen kom och jag togs ur trafik), stenkastning mot bussen i Tensta.

I Viby Sollentuna stod ungdomar en lördagsnatt  och försökte träffa bussen med golfbollar, bollarna ven som kulor genom luften runt bussen.

Som tur var blev inte bussen träffad!

Haschrökande studenter ombord.

Den gången fick jag ingen hjälp av radiotrafikledningen förrän efter 30 minuter och det var väldigt jobbiga 30 minuter som kändes som en evighet.

Detta är bara ett axplock av mina erfarenheter som busschaufför i Stockholm.

Jag varken vill eller kan gå in i detaljer men jag kan säga att min psykiska hälsa maldes ner av oro och utsatthet.

Vid ett av tillfällena mådde jag så dåligt så jag sjukskrev mig i 2 veckor.

Tyvärr så fick jag inte min sjukskrivning godkänd av Försäkringskassan så resultatet blev bara ett stort hål i min själ och ett annat stort hål i min plånbok.

Tyvärr (skulle det senare visa sig) så beslöt jag mig att jobba på trots att jag egentligen behövde professionell hjälp redan då samt en rejäl timeout från bussarna.

Sommaren 2009 så gjorde jag ett försök att komma tillbaka till musiken.

Jag blev anlitad som musiker på en sommarteater i Östergötland.

Jag tillbringade en månad den sommaren i byn Blåvik vid den vackra sjön Sommen och spelade teater.

Tyvärr så var min stressnivå så hög (redan då) och min hälsa så vacklande så jag kunde inte riktigt glädjas över att spela igen.

Den sommaren får min mycket gode vän och granne sitt cancerbesked!

Jag får återkomma till den tråden.

När jag gick tillbaka till jobbet som busschaufför efter sommaren var det med mycket oro i själen.

Under hösten vacklade min hälsa ytterligare och jag fick ett par gånger så svår huvudvärk och värk i hjärttrakten så jag fick åka ambulans till Danderyds sjukhus och till St: Görans sjukhus för att ena gången röntga hjärnan pga misstänkt hjärnblödning och andra gången för att ta ett EKG för att utesluta hjärtproblem.

Trots alla dessa varningssignaler vågade jag inte sjukskriva mig eftersom jag tidigare blivit nekad sjukpenning.

Jag körde på som vanligt (trots ångest och svåra stresssymptom) tills jag en dag i mitten på November 2009 fick på ett stökigt och provocerande ungdomsgäng på bussen på väg in i Tensta.

Jag ropade på radion, förklarade min situation och bad om hjälp av SL:s väktare.

Då blev jag ifrågasatt av RTL (radio trafik ledningen) att jag behövde hjälp.

Jag fick helt enkelt lösa situationen på egen hand.

Allt gick bra (Gudskelov) men det var spiken i kistan för mitt förtroende för Busslink och den händelsen berövade mig min sista trygghet i trafiken.

Tryggheten att få hjälp via RTL om jag så behövde.

Jag körde dock klart mitt pass den kvällen, vilket jag nu inser att jag inte borde gjort pga mitt hälsotillstånd men jag litade inte på att jag kunde bli sjukskriven och tvingade mig själv att köra vidare trots svår ångest!

Veckorna efter den här händelsen körde jag mina pass med ökande ångest och olust tills jag i slutet av november drabbades av mitt livs första svåra panikångest attack.

Jag kunde helt enkelt inte gå till jobbet en dag.

Det värkte i bröstet så jag trodde jag fått en infarkt!

Skammen och skulden att inte orka med slog till med full kraft.

Jag trodde jag skulle dö och drack mig full och ville ta mitt liv.

Men en god vän räddade mitt liv.

Peter du är en ängel!!

Jag hade snaran klar när polisen kom!

Sedan dess har jag varit sjukskriven, nu snart i ett och ett halvt år.

Jag kan idag se att anledningen till att jag inte lyssnade på min kropps varningssignaler var att jag hade blivit nekad ersättning ifrån FK vid ett tidigare hot.

Jag hade helt enkelt inte råd att vara hemma utan ersättning!

Efter november 2009 började min kamp för att få hjälp av vården och denna resultatlösa kampen pågår än idag men den får jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

/Mats.