matsfrisk

För ca en vecka sedan när jag var på väg till Heliga Trefaldighets Kyrka i Järfälla såg jag att Järfälla kommun öppnat en "kundtjänst" för kommunens invånare  i kommunhuset bottenvåning. Vid första anblicken kanske det inte verkar så konstigt. Alla seriösa företag idag har kundtjänst för sina kunder, oftast via telefon eller internet. Men det är just det där med att vara kund hos en kommun som får mig att tänka efter. En kommun består ju av sina medborgare som betalar kommunalskatt för att upprätta gemensam samhällsservice för alla. Alltså är det vi tillsammans som är kommunen. Hur kan kommunen ha en kundtjänst när den inte har kunder? Eller kan vi vara kunder åt oss själva? När blev vi så att säga "aktieägare" i vår egen kommun? Begreppsförvirringen är total och marknadstänkandet vinner mark i en accelererande hastighet. Marknadens terminologi invaderar vårt land, vårt språk och våra hjärnor.

 

En dag när jag lagade mat i köket och lyssnade med ett halvt öra på P4 Stockholm  kom ytterligare ett absurt exempel på hur marknadstänkandet smyger sig in överallt.

Temat för reportaget var att vägglössen kommit tillbaka stort och att det blivit ett samhällsproblem igen. I studion satt en man som blev presenterad som "vägglössexpert"! Undrar om han även har den titeln i telefonkatalogen? Han pratade om hur svårt det kan vara att bli av med vägglöss eftersom -"vägglössen har en så bra marknadsidé"!!! Jag studsade till över ordvalet. När började vägglössen ingå i den globala marknadsekonomin? Jag är ju inte dummare än att jag fattar vad det är han vill säga men att just använda ordet "marknadsidé" säger en hel del om hur den ekonomiska marknadsretoriken trängt in i vår kultur. Vi är inte längre människor i första hand utan vi är kunder. Detta var dagens gnäll från språkpolisen.

En människa kan gå igenom mycket och ändå komma ut levande på andra sidan. Jag är ett levande exempel på äktheten i denna tes. Den resa som jag påbörjade 2006-07 börjar äntligen närma sig sitt slut. Ett oändligt lidande och kränkning från vård, polis och samhälle börjar närma sig sitt slut.
Dom personliga förlusterna för mig personligen är dock oöverskådliga.
Kränkningarna är ofattbara.
Kvar är smärtan och ensamheten.
Att två av mina barn har vänt mig ryggen känns så oerhört tungt.
En människa är jag, med alla fel och brister, all kärlek och tillgångar.
Men jag döms utifrån mina brister, inte mina tillgångar.
Jag är dömd tills motsatsen är bevisad.
Det är det nya Sverige.
John Lennon sjunger ut vad jag känner just nu.

http://www.youtube.com/watch?v=imGPipp2wOs

Sedan jag för några veckor sedan såg programmet Konstkuppen på SVT med Marianne Lindberg de Geer har ett minne från min uppväxt intensivt pockat på min uppmärksamhet.
Mariannes pappa tog nämligen sitt liv genom att skjuta sig.
Självmord är ju som dom flesta vet extremt svårt att tala om och i programmet framkom dom svårigheterna med smärtsam tydlighet.
Svår skam drabbar ofta dom anhöriga och i Mariannes fall slutade det med att familjen bröt upp och flyttade från Köping.
Det blev ännu en påspädning av traumat av pappans död.
Hela tillvaron slogs i spillror.
Programmet fick mig att tänka på en egendomlig historia ur mitt egna förflutna.
En historia som inte ville släppa sitt greppet.
Den krävde sin plats på något egendomligt sätt.
En historia jag nu ska kunna återge så gott jag kan.
Händelsen inträffade nämligen för över 40 år sedan och då var jag en liten pojke på 10 år.
Jag lovar att göra mitt absolut bästa.
Den här historien kräver att berättas.

Jag är uppväxt i ett litet brukssamhälle i Hälsingland, Iggesund.
Tiden var 60-70 talet.
En helt annan tid än den vi lever i nu.
TV:n hade en svart vit kanal och man sjöng fortfarande psalmer i skolan.

Den här historien handlar om min farfars tvillingbror, Axel.
Axel Och Viktor var enäggstvillingar och lika som bär även högt upp i åldern.
När jag föddes 1961 var dom redan gubbar eftersom dom var födda i ett annat århundrade.
Farfar och hans bror var nämligen födda 1895!
Dom hade hunnit bli 66 år gamla när jag såg dagens ljus.
Både farfar Viktor och Axel hade arbetat hårt hela sina liv.
Dom var riktiga grovarbetare och symboliserar för mig dom män (det var männen som arbetade på den tiden) som byggde Sveriges välstånd.
Min farfar var medlem i Socialdemokraterna och var med att bygga både Folkets hus och Konsumbutiken i Iggesund.
Dom byggde det folkhem som våra styrande politiker nu vill bryta sönder och sälja ut till kapitalet.
Det är en helt annan historia som jag får återkomma till vid ett annat tillfälle.
Den här är historien om Axel och hans död och om svårigheten att prata om något svårt.
Jag har inte så många minnen av Axel.
Ett minne är att jag sitter i en båt tillsammans med farfar och Axel på Vintergatsfjärden.
Samma ställe, vid samma stenar där dom alltid satt.
Pappa är också med.
För att maximera fiskelyckan hade båda 5-6 spön ute samtidigt vilka dom med fantastisk koordination och teknik vittjade och agnade utan att trassla samman fiskrevarna.
Det var ett fantastiskt skådespel att se för en liten kille.
Dom hade någon sorts syskonkamp om vem som fick mest fisk.
Allt fiskande skedde under absolut tystnad för att inte skrämma bort fisken.
Dom var då över 70 år men höll fortfarande på att tävla med varandra som barn.
Jag ler en smula åt det minnet.

Året 1972 dog Axel i vad man sa var en olycka.
Dödsåret känner jag till eftersom jag letade upp hans gravsten för några år sedan på kyrkogården i Iggesund.
Axel hade befunnit sig på banvallen i centrala Iggesund då han blev träffad och dödad av ett passerande tåg.
Jag minns inte vem som berättade det för mig, antagligen mamma eller pappa eller någon av mina släktingar.
Det jag däremot tydligt minns var att det fastslogs ögonblickligen att Axel hade dödats av tåget i en olycka.
Jag hade vid den tiden inte ens kunskap om att människor faktiskt kunde må så dåligt så att man kunde ta sitt eget liv.
Jag tror att jag knappt reflekterat över att man kunde dö överhuvudtaget.
Jag levde i en oskuldsfull värld där det mest hotfulla var Bröderna Cartright på TV.
Man kan lugnt säga att jag fick ett bryskt uppvaknande ur min trygga värld.
Jag var kan man säga i chocktillstånd.
Idag hade jag kanske fått diagnosen PTSD.
Jag kunde helt enkelt inte förstå hur man kan bli dödad av ett tåg.
Varför var han på spåret?
Jag som var 10 år visste ju att det var farligt.
Varför visste inte Axel om det?
Han borde ju veta det eftersom han var vuxen?
I mitt inre spelades mina egna bilder upp av Axels död, gång på gång vevades dom, i olika vinklar och på olika avstånd.
Jag levde mig in i hur det kändes att dö under ett framrusande tåg.
Bilder i tidningar och på TV nyheterna fick helt plötsligt helt andra och mer djupgående innebörder än vad dom haft innan Axels tragiska död.
Som barn accepterade jag förståss förklaringen att Axel råkat ut för en olycka fast jag inte kunde förstå varför han gick där man inte fick gå.
Som barn har man inget annat val än att lita på dom vuxna.
Man sa att han hade genat över spåret och helt enkelt inte observerat tåget.
Men minnena levde kvar och jag hade ingen att tala med.
Locket var på.
Som det känsliga barn jag var förstod jag instinktivt att det var tabu att tala om Axel och i synnerhet om hans våldsamma död.

När jag som vuxen sitter och tittar på programmet i TV så hör jag en tvivlande röst i mitt inre.
Tvivel om att kanske inte Axels död var någon olyckshändelse.
Axel pockar på uppmärksamhet i mitt minne.
Rösten är först svag och knappt förnimbar, men tydlig och envis.
Jag försöker slå ifrån mig tankarna men dom vill inte släppa taget.
Jag inser då att Axel inte befann sig på banvallen den där ödesdigra dagen av en slump.
Insikten slår ner i mig som ett spjut i bröstet.

Axel tog sitt eget liv.

Skammen som gjorde att locket las på har plågat mitt minne ända sedan 1972 då jag var en oskuldsfull skolpojke på ca 10 år.
Än idag ryser jag när jag står på en perrong och ser tåget köra in på stationen.
Varje gång tänker jag på Axel.
Jag önskar att någon vuxen hade pratat med mig om händelsen när den inträffade men tystnaden var total.
Min rädsla att hamna under ett tåg är mitt arv jag fick efter Axel.
Orsakat av vuxnas rädsla att tala om svåra saker.

Detta var historien om min farfars bror Axel och hans död och dom konsekvenser ett självmord får för ett barn

Tack Axel för att jag i.a.f har minnet av fisketuren att luta mig mot när ångesttågen rusar fram för mitt inre.

Igår meddelade Nyamko Sabuni att hon lämnar sin ministerpost mitt under mandatperioden. Detta är inget ovanligt, att man byter ut en minister under en regeringsperiod men att hon samtidigt lämnar riksdagen gör mig riktigt orolig och upprörd. Några särskilda skäl till riksdagsavhoppet har inte framkommit i media och det är just bristen på skäl till hennes sorti som väcker frågor. Frågor om tillståndet i vår demokrati och våra folkvaldas syn på sitt uppdrag.
Man ska minnas att Nyamko Sabuni kom in i riksdagen genom demokratiska val.
Många människor la sin röst på henne för att hon skulle föra deras talan i Sveriges riksdag. Det är ju så vårt demokratiska system fungerar, fram till nu.
Nu kan alltså en politiker utan anledning svika sina väljare genom att helt enkelt bryta det förtroende hon fått och bara lämna sitt uppdrag som folkvald.
Vad har våra folkvalda och Nyamko Sabuni för syn på väljare, för syn på demokrati?
Har riksdagen bara blivit en karriärmöjlighet för dom invalda och har demokratin helt satts ur spel??
Har demokratin blivit ett skådespel utan någon förankring i verkligheten?
Kanske t o m det är så att demokratin är satt ur spel?
Är den svenska demokratin redan död?
Jag blir minst sagt orolig över utvecklingen.
Djupt orolig.

Då har det hänt igen.
Poliser skjuter skarpt mot brottslingar i områden där civila, oskyldiga människor rör och befinner sig.
Ett rån mot en guldsmed i Södertälje slutar med att polisen skjuter en misstänkt rånare i huvudet. Du läste rätt, i huvudet.
När jag växte upp fick jag höra att poliser i första hand skjuter brottslingar i tex benen för att oskadliggöra dom men numer går man för att döda likt en ¨vilda västern polis ¨. Skjut först, fråga sen. Detta är inte första gången. För inte så länge sedan så avlossade Svensk polis skarpa skott under ett rån, skott som träffade ett gym på Östermalm, fullt med människor. En gudsförsyn gjorde att ingen blev träffad, skadad eller dödad den gången men mönstret tycks mig alldeles klart.
Svensk polis tar till våld i allt högre grad.
Skjut först, fråga sen, verkar vara den policy som gäller.
Vem driver våldsspiralen?
Dom potentiella kriminella (dom får ju aldrig en chans att bevisa motsatsen) eller polisen (som har lagstadgad rätt att utöva våld).
Vem driver utvecklingen?

Vad är kärlek?

Ordet "kärlek" är nog det mest missbrukade ordet i mänsklighetens historia. Det var kärleken till sin egen ras som fick nazisterna att utrota judar, romer, homosexuella, oliktänkande etc. Var det kärlek?

Naturligtvis inte svarar dom flesta instinktivt.

Ditt barn hamnar i ett bråk med andra barn på tex en fotbollsträning. Du går in och tar ditt barns parti utifrån din kärlek till ditt eget barn!  Är det kärlek?

Ja! Svarar du säkert, instinktivt.

Intressant att kärleken bedöms olika fast den i grunden baseras på egoism och egenintresse.

Kärlekens motpol är rädslan.

Är rädslan verklig eller en produkt av dina inre processer?

Går kärlek att äga?

Kan man få copyright på rätten att bli älskad?

Kärlek.

Detta ord, begreppet som vi alla strävar efter, vad betyder det?

Vad är "kärlek".

Kan man kräva kärlek från en annan person eller något mer opersonligt som tex ett samhälle?

Jag har inget svar.

Jag vet att kärleken måste få vara fri. 

Kärlek är också att stå för överenskommelser, att interaktivt samarbeta.

Kärlek är att samtidigt erkänna sig beroende av andra samt att känna sin egen storhet, frihet.

När detta inte fungerar triumferar förtrycket och våldet.

Kärleken ger liv och dödar samtidigt.

Varje människa har valet att välja vilken kärlek som den bekänner.

En dag som idag går inte att beskriva i ord. Det är som en resa över hela vår jord, genom alla kulturer fast inom ditt eget känsloliv. Jag inser att jag sparat på dom faktiska reskostnaderna. Imagenära resor är gratis och tur är väl det. Men det är kanske en tidsfråga innan dom blir avgiftsbelagda. Får Reinfeldt bestämma blir det nästa expansiva marknad. Pay 'n' dream. We take all cards!